Allmän
Gustaf Erikson och Segelfartygen
maj
Gustaf Erikson och segelfartygen
Gustaf Erikson var en av de sista stora segelfartygsredarna i världen. Från Mariehamn byggde han upp en flotta av klassiska “windjammers”. Därför blev Åland ett centrum för djuphavssegling långt in i 1900-talet.
Ålands skeppshistoria i korthet
I hundratals år har sjöfarten varit tätt knuten till Ålands ekonomi och kultur. Samtidigt förändrades världen snabbt när ång- och senare motorfartyg tog över. Trots det levde segelfarten vidare här längre än på många andra håll.
Varför just Mariehamn?
Mariehamn hade ett läge som passade sjöfarten väl. Dessutom fanns kompetens, hamnkontakter och en vardag som redan kretsade kring havet. När Åland fick självstyrelselagen i början av 1920-talet blev det också enklare att bygga en tydlig lokal identitet kring näringar som sjöfarten.
Veterutten och “The Great Grain Race”
Efterhand blev segelfartygen särskilt viktiga på spannmålshandeln från Australien till Europa. Fartygen lastade ofta i Spencer Gulf i södra Australien och seglade mot brittiska farvatten. Med tiden växte en informell tävlingskänsla fram mellan skeppen – ofta kallad “The Great Grain Race”.
En “bra” resa ansågs ofta vara under 100 dagar. Därför blev skicklighet, planering och väderkunnande helt avgörande, även när segelfartygen konkurrerade mot modernare fartygstyper.
Vad var en windjammer?
Segelfartyg har funnits i tusentals år. Däremot blev windjammers något särskilt. Det var stora handelssegelfartyg, ofta med järn- eller stålskrov, byggda främst från slutet av 1800-talet till tidigt 1900-tal.
Vanligtvis hade de 3–5 master och var byggda för bulkfart. De största kunde ta flera tusen ton last – ofta omkring 3 000–5 000 ton. Till exempel anges museifartyget Pommern med cirka 4 050 ton lastkapacitet.
När ångan tog över
Redan i början av 1800-talet fanns ångfartyg. Ändå tog det tid innan de blev riktigt lönsamma på långa rutter. De behövde mycket bränsle, och det åt upp lastutrymme.
Senare, särskilt från 1860-talet, blev tekniken mer effektiv. Då kunde ångfartygen segla längre med bättre ekonomi. Till sist blev många segelfartyg omoderna – i varje fall på papperet.
Gustaf Eriksons affärsidé
Här kommer Gustaf Erikson in i bilden. Han såg att många segelfartyg såldes billigt när rederier bytte till ånga. Därför kunde han köpa stora fartyg till låga priser och fortsätta använda dem på rutter där seglen fortfarande fungerade.
Samtidigt var han känd för att hålla kostnaderna nere utan att tappa fart och effektivitet. Kort sagt: han satsade där andra slutade, men gjorde det smart.
Gustaf Erikson – från Lemland till redare
Gustaf Erikson föddes i Lemland 1872. Han började tidigt till sjöss och byggde erfarenhet steg för steg. Med tiden blev han befäl och tog större ansvar på allt längre rutter.
Senare, 1913, tog Gustaf Erikson ett avgörande beslut och satsade på att bli redare i Mariehamn. Först köpte han fartyg som skulle gå i internationell trafik. Däremot var riskerna stora, eftersom marknaden redan rörde sig mot ånga.
Första världskriget och en flotta som växer
När första världskriget bröt ut 1914 blev läget osäkert. Ändå lyckades Gustaf Erikson behålla en betydande del av sin verksamhet. Efter kriget växte flottan dessutom genom fler inköp.
Under 1930-talet ägde han en anmärkningsvärd andel av världens kvarvarande stora windjammers. Därför blev hans namn nästan synonymt med “de sista stora seglarna”.
Kända fartyg i Eriksons flotta
Flera fartyg blev legendariska. Här är några av de mest kända, och varför de ofta nämns än i dag:
- Herzogin Cecilie – ett av de snabbaste handelsskeppen i sin kategori och en stark profil i “grain race”-historiken.
- Pommern – fyrmastad bark som blev en symbol för epoken och som i dag är museifartyg i Mariehamn.
- Passat – byggd 1911 och köpt av Gustaf Erikson 1932 för att gå på vetetraden; i dag museifartyg i Travemünde.
- Viking – fyrmastad bark som, liksom Passat, hörde till de mest välkända i flottan.
- Moshulu – köpt 1935 och ofta nämnd som en av de sista verkliga “stjärnorna” bland windjammers.
Pommern – ett levande minne
En av de mest kända investeringarna var den fyrmastade barken Pommern, som Gustaf Erikson köpte 1923. Fartyget är i dag ett starkt historiskt kännetecken i Mariehamn. Därför blir det ofta den tydligaste “ingången” för den som vill förstå epoken.
Moshulu och slutspurten för segelfarten
År 1935 köpte Gustaf Erikson sitt sista segelfartyg, Moshulu. Samtidigt började segelfartens sista kommersiella kapitel ta form. År 1939 kopplas Moshulu ofta ihop med den sista stora “grain race”-säsongen.
Andra världskriget och efterkrigstiden
Andra världskriget slog hårt mot segelfarten. Många fartyg förstördes, sänktes eller beslagtogs. Trots det gjordes ett par sista spannmålsresor efter kriget.
Efter kriget gjorde Viking och Passat två sista resor på spannmålshandeln. Samtidigt försökte Gustaf Erikson återfå beslagtagna fartyg, men utan att fullt ut lyckas.
Gustaf Eriksons arv
Gustaf Erikson dog 1947, 75 år gammal. Efter hans död försökte sonen Edgar fortsätta, men segelfartygen var inte längre lönsamma. Ändå lever arvet vidare – inte minst genom Pommern och dokumentationen kring rederiet.
Faktum är att rederiarkivet har uppmärksammats internationellt. Därför ses historien om Gustaf Erikson inte bara som lokal, utan som en viktig del av den globala segelfartsepoken.
Mer information
”The Great Grain Race” vinnare
Book: The Last Tall Ships by Georg Kahre
Nedan är ett smakprov på hur det kunde vara till sjöss. Filmen är sammanklippta delar ur flera filmer ägda av South Australia Maritime Museum
